Ut ur mörkret

Nu har vi äntligen skaffat förbindelse till omvärlden så vi kan meddela att vi kommit fram till andra sidan jorden. Man kan konstatera att mobiltelefoni och bredbandsanslutningar haltar lite här jämfört med Sverige. Kort sammanfattat kan man säga att det mesta är knappt hälften så bra men kostar minst dubbelt så mycket. Mobilsamtal är så dyra här att nästan ingen ringer, man skickar SMS i stället. Det är tur att det finns Skype...

Vi har precis gått och lagt oss för att sova vår tredje natt i huset som vi hyr. Det är verkligen helt otroligt fint, till och med finare än vi trodde när vi såg bilderna tidigare. Alla har fått var sitt stort rum med sköna sängar, köket är underbart och hela undervåningen består av stora sällskapsytor. Men som vanligt är det läget som mest definierar huset, och det kunde knappast vara bättre. Det är ju inte så dumt att ha den här utsikten från sovrummet:

Eller från frukostbordet:

Vädret har varit ganska bra sedan vi kom. Temperaturen på dagarna är uppåt femton grader, men på natten är det betydligt kallare. Vi fryser ganska mycket, även inomhus, eftersom huset i stort sett saknar isolering. Värme finns bara i köket och i två av badrummen. I övrigt får man förlita sig på flyttbara elkaminer som man placerar där man tycker att de behövs. Man kan ju i sammanhanget nämna att Nya Zeeländarna själva går klädda i shorts, linne och går omkring barfota medan vi klär oss i underställ och två tröjor när vi skall gå ut...eller sova.

I går var vi och träffade den ansvariga för årskurs nio på Trident High School, där Emma skall börja på måndag. Skolan verkar jättebra och Emma är förväntansfull.  Mer om detta i kommande inlägg från Emma. Hon får chansen att själv visa en bild på sin skoluniform, annars gör jag det i nästa inlägg :-)

Viggo kan också få börja i skolan här. Kiwibarnen kan börja skolan på sin femte födelsedag, men kan vänta tills de fyller sex. Vi tänkte pröva ett par tillfällen på vårt lokala Play Centre (ungefär en blandning av öppen förskola och föräldrakooperativ), så han får vänja sig vid språket först. Det blir också ett bra tillfälle för Sanna att träffa andra föräldrar och utöka vårt sociala nätverk. 

Rent allmänt kan sägas att det är oerhört lätt att lära känna människor här. Alla är öppna och intresserade. Man kan inleda en konversation med expediten i snabbköpet, bordsgrannarna på restaurangen eller bara någon man möter på stan. Inte sällan slutar det med att man byter telefonnummer och gör upp om att ses någon gång snart.

Det har varit en väldigt hektisk vecka, men också väldigt spännande. Nu ser vi fram emot att landa lite mer och hitta lite rutiner i vardagen. Sedan kan vi verkligen börja utforska vår omgivningar.

Den digitala generationen...

...fördriver tiden.

Sista inlägget i Sverige

En halvtimme kvar tills flyget går från Arlanda. Om ett och ett halvt dygn skall vi vara framme i Auckland.
I morse röjde vi ut det sista ur huset och packade bilen mer än överfull med väskor. Det kändes riktigt konstigt att lämna huset helt tomt på innehåll. På vägen hann vi också med ett par tuffa avsked av vänner och familj. Man kan lugnt säga att vi hade en känsloladdad förmiddag.
Väl framme vid Arlanda gick incheckningen oväntat bra, med tanke på de två extra väskorna som vi helt enkelt var tvungna att ha med oss.
Nu är det bara att sätta sig i flygplansfåtöljen och ladda för trettio timmar i luften.
Så fort vi ordnat en internetuppkoppling i nya huset kommer en ny statusuppdatering.

På väg till flygplatsen

Fem dagar kvar. Fyrtionio lådor. #blogg

via Instagram http://instagr.am/p/MqiVcjiAUN/

Här skall vi bo!

Vi har fått se lite bilder på huset vi skall bo i om några veckor. Verkar rätt okej. Kunde kanske ha varit lite närmare vattnet, men man skall väl inte klaga... :-)

Nu är det snart verklighet

Om en månad är det två dagar kvar tills Anders börjar jobba som narkosläkare på Whakatane Hospital. Det känns inte lite overkligt, särskilt med tanke på att vi inte har varken resa eller boende klart ännu. Hade det varit en vanlig semester vi skulle på hade vi nog bokat både flyg och hotell vid det här laget.
I måndags kom en lastbil och hämtade fjorton lådor med saker som skall åka med båt till Nya Zeeland. Där åkte t.ex. kaffemaskinen, en del av Viggos leksaker, skor, väskor, skidkläder(!) mm. I bästa fall är sakerna framme om två-tre månader.

Det har nu gått drygt två månader sedan erbjudandet om arbete kom och vi tackade ja. Vägen dit var lång och krånglig med otaliga papper, intervjuer mm, men det var bara början... Den mängd pappersarbete som krävts efter det för att göra verklighet av planerna går knappt att beskriva. I morgon åker äntligen pappershögen med våra visumansökningar iväg till Nya Zeeländska ambassaden i London. Med lite tur är visumen klara innan vi måste åka. Annars blir vi hemlösa när hyresgästerna skall flytta in i vårt hus. Arbetslösa är vi ju redan...

Ett kilo papper