Multisport

Idag åt hela familjen tidig frukost för att sedan ge oss iväg till den månatliga tävlingen som anordnas av den lokala multisportklubben. Sannas knä hindrade henne från att delta idag, men övriga familjen ställde upp.

Under sommaren är tävlingen ett triathlon med simning, cykling och löpning. Nu på vintern är simningen utbytt mot löpning, så det blir ett duathlon istället.

Viggo var först ut i familjen. Han deltog i yngsta åldersklassen. Pappa fick springa bredvid.

Det var lite jobbigt, men som tur var fick man saft och chokladbit när man gick i mål.

Jag och Emma ställde upp i vuxenklassen. Det var 2,5 km löpning, 10 km cykling och sedan löpning igen. Vi genomförde loppet tillsammans och kom faktiskt sist. Men kul var det, och vi skall definitivt göra om det nästa månad.

För att komplettera multisportandet tog vi en tur till simhallen på eftermiddagen. Sanna och Viggo badade medan jag fräschade upp mina dykfärdigheter tillsammans med min arbetskamrat Lee. Nästa helg hade jag kunnat åka på en dykresa till White Island, vulkanön här utanför kusten, men tyvärr är jag jour då, så det får vänta.

Det är kul att åka fort - men dyrt ibland

Igår var vi på dagsutflykt till Rotorua, c:a tio mil från Whakatane. Hela den här delen av Nya Zeeland är vulkaniskt aktiv, men i Rotorua märks det lite mer, för där vilar en tung svaveldoft - inte helt angenäm - över hela omgivningen.
Det var dock inte för doftens skull vi åkte dit. Rotorua har många attraktioner, men den här gången valde vi Skyline. Det är en amläggning en bit upp på sluttningen av ett berg. Man tar sig dit med en linbana med gondoler.
Väl uppe på toppen började vi med buffélunch i restaurangen. Prissättningen är lite kul. Barn betalar en dollar per år som de fyllt. Så Viggo fick betala fem dollar och Emma fjorton. Tyvärr (än så länge) gällde det inte oss vuxna. Vi hade tjänta åtminstone några dollar på samma affär...

Fönsterbord med utsikt!

Efter maten var det dags för huvudattraktionen - The Luge. Det är ett slags lådbilar som man åker med utför backen ner från berget. Det går så där lagom magpirrande fort och är rent ut sagt askul!

Emma

Anders och Viggo

Upp åker man med en klassisk sittlift.

Och sedan är det dags att åka ner igen!

Stackars Sanna har gjort illa sig i knät, så hon kunde tyvärr inte åka den här gången. Men det lär bli fler besök till Skyline. Vi har nämligen köpt årskort.

Att åka fort är ju som sagt kul. Tyvärr inte lika kul alla gånger. På vägen till Rotorua blev jag stoppad av polisen för fortkörning. Det var första gången någonsin. Precis som alla andra Nya Zeeländare var polisen jättetrevlig. Bötesbeloppet, cirka fyrahundra kronor, var heller inte tillräckligt för att förstöra en i övrigt mycket bra dag.

Idag har det varit vackert väder här i Ohope. Jag fick till en långrunda på 20 km. En del av vägen gick genom en hage full med ungtjurar. De sprang undan när jag kom, men stannade ibland och tittade surt på mig. Det var faktiskt en aning läskigt. Jag har visst lite koskräck...

På eftermiddagen gick jag med Viggo till hamnen och fiskade lite, men det blev inget napp. Vi får försöka igen en annan dag. Emma har mest jobbat med en uppsats till skolan och stackars Sanna har fått stanna hemma med sitt onda knä. Hoppas det blir bättre snart.

En vanlig måndag

Idag hade jag ledigt hela dagen efter en lugn helgjour. På morgonen hämtade min arbetskamrat Lee upp mig och vi åkte hem till honom för att förbereda min första fisketur i Nya Zeeland. Lee har en fiskekajak (med ekolod, tre spöhållare och allt annat man kan behöva). Vi lånade ytterligare en kajak av grannen och sedan gav vi oss ner till stranden.

Efter att ha bytt om till våtdräkt och packat kajakerna satte vi av ut genom de brytande vågorna. Som den nybörjare jag är lyckades jag kapsejsa redan efter hundra meter. Jag blev blöt, men kunde ta mig upp i kajaken och paddla vidare. Tyvärr tappade jag kameran som jag hade i en plastpåse i fickan på flytvästen, så någon mer fotodokumentation blev det inte.
Väl ute till havs gick det bättre och vi ankrade upp några kilometer utanför land. Där fiskade vi några timmar med olika typer av beten och lyckades få sammanlagt fyra napp. En riktigt fin snapper och en kahawai fick åka med hem. Den stora barracudan(!) fick åka tillbaka i vattnet utan några av våra fingrar i magen och det fick också en liten kahawai som får chansen att växa till sig inför nästa gång.

När vi varit ute ett tag märkte vi att havet och himlen ändrade karaktär och blev hotfulla, så vi vände mot land. I grevens tid, kan man säga. Strax därefter blåste det upp till storm och vi hann precis in i bilen innan det började ösregna.

Kameran då? Jo, när vi kom till bilen satt det en lapp på vindrutan (instoppad i samma påse som kameran legat i). Någon hade hittat kameran på stranden strax efter att vi gett oss av och tagit vara på den. Så några timmar senare hade jag fått tillbaks den, fullt fungerande.

Senare fick jag hjälp av Lee att filéa fisken, och vi åt nyfångad Stilla Havsfisk för första gången. Helt fantastiskt gott!

Snapper

Kahawai

Viggo har haft en spännande dag i skolan idag. Temat var olympiska spelen och olika länders kulturer. Barnen skulle komma klädda i något annat lands färger. För en gång skull var det en fördel att vara invandrare.

Under dagen fick barnen lära sig om hur det är att vara barn i andra länder och vad barn i fattiga länder önskar sig. De fick också göra teckningar och andra konstverk som är typiska för andra länder. Till lunch var det knytkalas med olika internationellt inspirerade maträtter. Viggo hade med sig köttbullar, förstås. Märkligt nog verkar kakor och godis vara nationalrätt i många andra länder...

På eftermiddagen hölls idrottstävlingar, tyvärr inomhus på grund av vädret. Viggo deltog i bordtennismästerskapen. Hellre än bra, kan man väl sammanfatta insatsen. Alla verkade dock ha kul, och de barn som visat upp mest sportsmannaanda fick medaljer.

I fredags firade vi Emmas 14-årsdag. Hon fick en longboard (en lång skateboard) av oss.

På kvällen hade vi några svenska vänner på besök. De hade med sig en jättegod tårta - en pavlova. För er som inte visste det är det en Nya Zeeländsk uppfinning. Australiensarna hävdar att det är deras recept, men enligt den allvetande skräphögen (Wikipedia) verkar det som om Nya Zeeland var först.

Emma hade fyra kompisar här på "sleepover" på lördagen, och fick fler presenter och ytterligare firande då. Vi tror att det var en ganska bra födelsedag.

I morgon kanske man måste jobba igen. Men inte för länge.

Två veckor går fort

Vi har verkligen kommit in i vardagen nu, så det blir lite glesare mellan inläggen.

En vanlig dag här i Ohope/Whakatane ser ut ungefär så här: Emma äter frukost. klär på sig sin fina(?) uniform och tar skolbussen till skolan. Jag äter frukost och åker buss, cyklar eller springer till jobbet. Sanna och Viggo äter frukost och åker sedan till Viggos skola. Nu för tiden är han ensam hela dagarna, så Sanna lämnar honom på morgonen. Sedan ger hon sig ofta iväg på någon träningsaktivitet eller rent socialt umgänge med andra mammor och väninnor här i Ohope. Sedan hämtar hon Viggo i skolan vid halv tretiden.
Emma brukar komma hem från skolan strax före fyra, och någon timme senare kommer jag hem. Efter middagen blir det läxläsning (märkligt nog har Viggo mycket mer läxor än Emma...) och sedan läggdags. Vi märker av att livet här är mer aktivt, för vi går nästan alltid och lägger oss tidigt på kvällen.

Vädret är fortfarande lite ostadigt så här mitt i vintern, och det regnar och blåser en hel del. Men varje vecka har det varit i alla fall några riktigt härliga dagar. Dessutom är det otroligt vackert här vid havet även när vädret är dåligt. Och efteråt.

Några saker har vi i alla fall hunnit med. Vi tog med oss Emmas kompis Carla och åkte på shoppingresa till Tauranga, en något större stad cirka en timmes bilresa härifrån. Där finns ett stort köpcentrum i klassisk stil med allehanda affärer. Inte så många som tilltalade pojkarna i familjen, men flickorna fick sitt lystmäte i alla fall. Ett annat syfte med resan var att hitta kostymer till balen som jag och Sanna skulle på veckan efter. Temat för balen var Titanic, vilket inte var helt enkelt att välja kläder till. Vi besökte tre butiker för maskeradkläder. Alla tre var tillfälligt stängda just den dagen! Så vi fick sänka ambitionsnivån och helt enkelt gå i någorlunda vårdad klädsel.

Foto: Viggo Sillén

Själva balen var fylld av trevliga människor, men man kunde inte hjälpa att känna att man förflyttats till ett högstadiedisco. Lokalen var en gymnastiksal, tillfälligt utsmyckad med svart papper på väggarna och ljusslingor i taket. Det var förresten tur att vi inte investerade en massa pengar i maskeradkläder - inte många andra hade gjort det. Dessutom varade festen för vår del inte så värst långt in på natten. Men trevligt var det och några nya kontakter knöts under kvällen.

Idag har vädret varit fantastiskt och jag har varit ledig hela dagen. I morse åt jag och Sanna frukost på ett café nere på stan och sedan gick vi och strosade en stund. När vi kom hem bytte vi om till träningskläder och tog en cykeltur på sanden längs hela Ohope beach och sedan tillbaka igen på vägen. 

Våra fantastiska grannar har erbjudit oss att när som helst få låna deras två kajaker som ligger vid vattnet nedanför huset. Så när Emma kom hem tog vi en liten tur. Det var premiär för Emma, och hon klarade det med bravur.

Vi fick också chansen att se vårt hus från vattnet.

Det lär bli fler turer framöver, särskilt när vattnet blir varmare. Man måste bara tänka på att kolla tidvattentabellen innan man ger sig ut, så att man inte måste paddla mot strömmen på vägen hem.

Nu är klockan över nio. Dags att sova. 

En dag på jobbet

Av de ungefär 400 eleverna på Ohope Beach School är minst 70 frånvarande pga sjukdom just nu. Tyvärr är vår lilla prins en av dem. Han har hög feber och är allmänt ynklig med värk i hela kroppen. Hoppas han blir bra snart så att han får komma tillbaka till skolan.

Idag har mamma Sanna bakat riktiga kanelbullar. Det var en härlig välkomnande doft att komma hem till. Kanske lite exotiskt här i Nya Zeeland. Nästan lika exotiskt som...

...lingonsylt! Idag kom budet med vår beställda sylt. Så nu gäller det bara att hitta den perfekta potatisen, sedan blir det köttbullar och potatismos!

Jag har en känsla av att åtminstone några som läser den här bloggen är intresserade av att veta lite mer om hur man jobbar som narkosläkare här i Nya Zeeland, så jag tänkte skriva lite om det. Övriga läsare får vänta till nästa inlägg för mer intressanta saker.

På sjukhuset här i Whakatane finns det för närvarande fem narkosläkare. Det finns en operationsavdelning med tre salar och en liten intensivvårdsavdelning med fem-sex platser som mest används till hjärtövervakning. Vi kallas bara till IVA som konsulter, t.ex. för att sätta artärnål eller stabilisera inför transport.

Själva arbetsveckan är indelad i sessioner. Varje session är fem timmar, eller en halv dag, lång. Det finns alltså teoretiskt tio sessioner på en vecka. Eftersom arbetsveckan här är fyrtio timmar jobbar man åtta sessioner, vilket innebär att man alltid har två halvdagar ledigt i veckan (oftast en hel dag). De övriga åtta sessionerna gör man något av följande:

• Ett pass på operationssal, en sk lista (operationsprogram)
• Tar emot på preoperativa mottagningen, där man träffar patienter (förhoppningsvis sina egna) inför kommande operation.
• Är dagjour och tar hand om konsultuppdrag och akuta operationer
• Har icke-klinisk tjänstgöring - ett annat ord för ledighet. I verkligheten är man alltså ledig en och en halv dag under en normal arbetsvecka... Allt utöver tre och en halv dag per vecka räknas som övertid.

När jag har en "lista" börjar dagen med att jag träffar patienterna som kommer till sjukhuset tidigt på morgonen. Jag stämmer av att patienten blivit informerad om anestesimetoden och att han/hon skrivit på ett medgivande där detta framgår. Ingen patient kommer in på operationsavdelningen utan att ha gett sitt skriftliga medgivande till både själva ingreppet och till anestesin.

Därefter går jag till min sal och förbereder för första patienten. Som narkosläkare drar man upp sina egna läkemedel och kontrollerar att allt finns på plats. Man har dock stor hjälp av en "anaesthesia technician" som alltid finns närvarande. En "tech" har gedigen utbildning inom anestesiområdet men är inte behörig att administrera läkemedel eller att ensam övervaka en patient under anestesi. 

När patienten kommer hjälps vi åt med att koppla upp, sätta nål och positionera patienten. Jag sprutar sedan läkemedel medan min "tech" håller mask. När alla läkemedel är givna är det egentligen meningen att jag skall ta över luftvägen, men de flesta "techs" är fullt kapabla att intubera eller sätta ner en larynxmask. 

All dokumentation görs av narkosläkaren, liksom alla inställningar av narkosapparaten, administration av läkemedel mm. 

Det är ett väldigt tydligt lagarbete runt patienten där alla är delaktiga, inklusive operatören. Allt känns väldigt effektivt och smidigt och som regel leder det till att operationsprogrammet är avklarat i god tid och alla kan gå hem. Jag brukar gå förbi avdelningen och titta till mina patienter innan jag lämnar sjukhuset. Oavsett anestesiform stannar patienterna bara på uppvakningsavdelningen i max en timme, oftast betydligt mindre. Det är också helt accepterat att köra in patienten på UVA med larynxmasken kvar, bara han/hon andas själv.

Skillnaderna mot arbetet i Sverige är inte jättestora, men det är väldigt kul att vara mer påtagligt delaktig i arbetet runt patienten. Överlag känns allting väldigt smidigt och lättarbetat. Givetvis beror det på att det är en liten enhet. Den enda lilla nackdelen är väl att man nästan aldrig träffar sina kollegor, eftersom de sitter på sina egna salar. Men vad gör väl det när man får dricka kaffe inne på operationssalen?

Notera kaffekoppen på kommoden! Knäplastik pågår på andra sidan skynket.

Värme

Vi har ju skrivit en del om hur kallt det är här i huset på nätterna. Det blir lite bättre när det är mulet, men klara nätter sjunker temperaturen inomhus till under tio grader...brrr. Då är det tur att det finns en öppen spis bredvid matplatsen.

Igår skaffade vi också elektriska filtar att ha i sängarna på natten. Det gjorde verkligen susen. Nu behöver man inte längre sova i underställ.

Den största värmen vi upplevt var dock mänsklig. I går kväll knackade det plötsligt på dörren. Utanför stod en man som vi träffat som hastigast på Emmas tennisträning i fredags (hans dotter tränar i samma grupp). Han hade med sig en pickup lastad med prima brasved som han skänkte till oss för att vi inte skulle behöva frysa. Det går knappt att hitta ord för att beskriva hur tacksam man blir av sådan omtanke. Värme, som sagt.

Annars har vi det helt fantastiskt. Vädret är lite växlande, men för det mesta hinner vi vara ute åtminstone lite varje dag. Stränderna här omkring är verkligen vackra, och det lär inte bli sämre till sommaren.

Idag fick Viggo sin cykel. Nu behöver vi bara skaffa hjälm, sedan skall vi ut och köra i mountainbikeparken.

Emma skriver

Hey! Emma's in the house! Nej men nu är det Emma som skriver. Jag har ju börjat skolan här i Whakatane, Trident High School. Allting har gått jättebra och jag har skaffat massa nya vänner. 

Personerna här i Nya Zeeland är inte alls som personer i Sverige, det är svårt att förklara men det finns många som är jättesnälla och trevliga.

Jag har sovit över hos en kompis inatt, eller sovit och sovit vet jag inte..(hoppas inte mamma ser detta). Skolan är nästan som i high school filmerna, fast kanske inte lika mycket drama. Jag gillar skolan, lärarna är bra och vi har inte jättemycket läxor. 

Vi har varit här i Nya Zeeland 17 dagar nu och det känns verkligen som om vi har varit här i en evighet. Fast det är positivt, jag gillar det verkligen, även om det är lite kallt i huset och så. 

Det är så fint här, jag menar utsikten från mitt rum är helt otrolig, och när man går nere på stranden och bara tänker... "varför slösade jag tid på att vara i Sverige, när jag kunde spenderat tid här". Det är så roligt att jag får göra detta äventyr, det är verkligen inte många som får den möjligheten men jag fick den och det är jag tacksam över.

Men ingenting av det här skulle ha hänt om det inte vore för Anders, så det är verkligen Anders jag ska tacka för att ha gett mig chansen att få uppleva allt detta.

Jag längtar tills sommaren kommer och jag kan ha endast shorts och ett linne på mig och bara ligga och njuta på stranden! Och surfa förstås.. fast jag håller mig nog mest på stranden, med kameran och vänner!

Jaja, nu måste jag plugga, hoppas jag inte förstörde bloggen med min dåliga "skriv svenska". Förlåt om jag gjorde det och jag lovar att bara skriva inlägg IBLAND.

HEJDÅ SVERIGE! :D