Vatten, vatten, bara vanligt vatten

När man bor här i Nya Zeeland är det inte mycket att välja på - man måste tillbringa en stor del av sin tid i och på vattnet. Vi försöker anpassa oss så gott vi kan. Dagarna blir varmare och varmare och vädret allt mer stabilt. Nu var det ganska länge sedan vi hade mer än en kort regnskur.
Den dominerande vattensporten här är surfning, inte så konstigt när man bor vid en av landets bästa surfstränder. Sanna har ju redan kunnat stå på brädan ett tag, medan vi andra haft varierande framgång.

Idag var det i alla fall min och Emmas tur att få en lektion av traktens legendariska surfare - "Beaver", en kille som lever på stranden sex månader om året och livnär sig helt och hållet på att surfa. Han lyckades till och med få mig att stå upp på brädan och åka hela vägen in till stranden. Emma var, liksom sin mamma, en naturbegåvning och imponerade stort på alla. Det var i alla fall helt fantastiskt kul. Bildbevis finns tyvärr inte eftersom lektionen var helt oplanerad, men jag tror att jag såg ut ungefär så här:

I går tog vi en promenad till Otarawairere Bay, en liten havsvik alldeles intill surfstranden, men på andra sidan av en hög klippa. Det är en plats som är så vacker att den inte går att beskriva. Nästan helt skyddad från vind och med en strand bestående helt och hållet av snäckskal i olika stadier av finfördelning.

Tack vare de höga klipporna runt omkring kan man inte se minsta spår av civilisationen, trots att det bara är ett par kilometer in till staden. Det sägs att man spelat in åtminstone ett par av de klassiska piratfilmerna här (ni vet när piraterna ankrat sitt skepp i en skyddad vik för att undkomma förföljare eller gräva ner en skatt). Sant eller ej, det ger en liten vink om hur platsen ser ut.
På eftermiddagen gick jag ner till vår egen lilla havsvik nedanför fönstret och satte ut en lina med några agnade krokar på. Det tog inte mer än en minut innan jag fick napp. Något stack iväg med en fart och kraft som jag aldrig varit med om tidigare. Jag var helt säker på att linan skulle gå av, men till slut lyckades jag ta kontrollen och styra in fångsten på grunt vatten för att se vad det var. En stor stingrocka! Jag tackade för god match och lät den simma tillbaka ut i vattnet.

Fiskelyckan har inte varit något vidare så här långt. I fredags tillbringade jag en hel dag på havet med att fiska och dyka. Det blev bara fyra ganska blygsamma fiskar att filéa. Höjdpunkten var dock fångsten från dykningen:

Lite smör, vitlök och sweet chili senare:

Mums!

Grannarna bjöd in oss på helt spontan knytkalasmiddag, så vi tog med vår fisk och våra skaldjur och hade en fantastiskt trevlig kväll.

Det har inte bara varit vattensport. Vår fina Emma har haft stora framgångar i tennis. Sedan hon började spela har klubben varit obesegrad i det pågående seriespelet, och förra helgen vann hon regionmästerskapet för high school - både singel och dubbel! Inte illa.

Viggo har också sportat utanför vattnet. Han har börjat träna karate. Så här ser hans "fighting face" ut.

Han behöver nog träna lite på det...

I skolan har det varit friidrottsdag. Alla barnen visade stort engagemang. Viggo tävlade i bland annat höjdhopp och löpning.

Det gick ganska bra. Men det viktigaste är ju inte att vinna utan (i Viggos egna ord) "att man har på solkräm!"

Bättre sent än aldrig

Tiden går rasande fort här på andra sidan jorden. Vi har så roligt hela dagarna att vi inte ens hinner blogga ordentligt. Eftersom det var ett tag sedan kan det hända att det här inlägget blir långt och/eller uppdelat i flera delar.

Våren har snart passerat, och det märks att sommaren är på väg. Det blir längre och längre perioder med bra väder och varma vindar. Vi tar varje tillfälle (och det finns många) att komma ut och njuta av alla möjligheter som klimatet och omgivningarna ger oss. Än så länge har vi inte gjort några längre resor i landet, det finns fortfarande så mycket kvar att upptäcka i närområdet.

Bärplockningssäsongen har börjat och en resa till en "berry farm" är obligatoriskt för varje barnfamilj. Förutom att plocka jordgubbar, björnbär och blåbär kan man förstås äta lokalt producerad glass. Mums!

Här i Nya Zeeland verkar det vara i stort sett omöjligt att anordna någon form av fest utan att ha ett tema. Vi har tidigare skrivit om Titanic-festen som vi var på i augusti. Sedan verkar pirater ha kommit på modet. Först på grannpojkens födelsedagskalas.

Sedan på ett mer "vuxet" kalas med hemmafruarna.

Och nu senast blågult tema på en avskedsfest för en annan svensk familj här i Ohope. Passande nog var det en utomhusfest och vädret var som en typisk svensk midsommar - ösregn blandat med strålande sol.

Vår lilla båt, "HMS BB Baggins" har varit på sin jungfruresa. Det gick alldeles utmärkt, men särskilt mycket fisk blev det inte den gången. Däremot lyckades vi få en ordentlig fångst musslor genom att dyka på en närbelägen klippa. Det enda felet med musslorna var att de var så stora att jag bara orkade äta fem stycken.

  

Den enda aktivitet som vi hade bokat redan innan vi lämnade Sverige var Auckland Marathon den 28 oktober. Meningen var att jag skulle springa hela loppet och Sanna kvartsmaran. Tyvärr skadade ju Sanna knät för ett par månader sedan, så hon har inte kunnat springa alls. Det har däremot jag, och träningen har gått riktigt bra. Jag följde mitt program som jag planerat och räknade med en bra tid. Med tre veckor kvar till loppet kom bakslaget - en riktig influensa. Hög feber, hosta och ett par dagar helt utslagen i sängen när jag skulle tränat som mest. Inte ett enda löppass blev det de sista veckorna, och så sent som kvällen innan lutade jag åt att ställa in. Men vi hade redan rest till Auckland, så jag bestämde mig för att åtminstone ta mig till starten. För att komma i tid var jag tvungen att ta en färja från centrum kl halv fem - på morgonen! Loppet startade klockan 6.10. För att göra en lång historia kort så tog jag det väldigt, väldigt lugnt och lyckades ta mig i mål. Den officiella tiden, 4:46, var nästan en timme längre än mitt mål, men efter omständigheterna är jag ändå väldigt nöjd med att ha tagit mig i mål på mitt första maraton.

Vi stannade över natten i Auckland och gick dagen efter till Rainbow's End, Nya Zeelands största nöjespark. För oss med Liseberg och Gröna Lund att jämföra med var det lite av en besvikelse. Det påminde mer om en något finare variant av Axels tivoli. Regnigt var det, men humöret var ändå på topp. Och vi slapp köa.

Viggo har börjat i "Surf Life Saving", där barnen lär sig hur man beter sig i och på vattnet. De äldre barnen får också lära sig att hjälpa nödställda i vattnet och patrullerar sedan under turistsäsongen. Baywatch på riktigt, kan man säga.

Den gångna helgen har bjudit på en riktig försmak på sommaren med klarblå himmel och stark sol. Lördagen tillbringade vi vid och på vattnet nedanför vårt hus. Jag har varit jour, men det är inte så betungande när man kan tillbringa tiden så här:

  

Idag gick jag och Emma upp tidigt för att ta en båt ut till White Island - en ständigt aktiv vulkan som ligger inom synhåll, c:a fem mil från land.

Syftet var att dyka i de klara vattnen runt ön och att fånga några sådana här:

Det blev två bra dyk, men på grund av kraftig sjögång och strömmar var det svårt att komma åt i de trånga hålor där havskräftorna gömmer sig. Vi kom hem tomhänta men ändå nöjda med dagen.

Ha det så bra i vintermörkret!