Jul!

Det blev ingen vit jul för oss i år heller. Förra året såg vi ut så här på julafton:

Även i år blev det en dag på stranden. Inte lika varmt som i Nya Zeeland, det är ju ändå mitt i vintern här, men 22 grader i vattnet är ju helt acceptabelt.

Efter stranden blev det lite jullunch på hotellet. Vi hittade både Wasa-knäcke och Abbas sill i mataffären här.

Julskinka var det lite sämre med, liksom julöl och snaps, men det gick bra ändå. Efter maten blev det paketöppning och sedan åkte vi och fikade på ett chokladkafé. Gott och trevligt.

På juldagen blev det ytterligare en resa till öknen. Den här gången fick vi sällskap.

Idag har vi varit på tennis. Varje år anordnas Mubadala World Tennis Championship här i Abu Dhabi. Det är en liten turnering, bara sex spelare, men det är inte vilka spelare som helst. Vad sägs om Nadal, Djokovic, Murray,  Ferrer, Tsonga och Wawrinka? De fyra högst rankade spelarna i världen, samt nummer åtta och nummer tio. Och vi hade biljetter.

Ferrer-Wawrinka (7-5, 6-1)

Tsonga-Murray (7-5, 6-3)

Två riktigt bra matcher och en härlig stämning på läktaren. Lite kallt var det på slutet. Vi måste lära oss att klä på oss ordentligt.

God fortsättning alla vänner!

Bilar och palats

Vi har som sagt hyrt en bil som passar dåligt in i stadsbilden här. Den lilla Mazdan är ju förstås lätt att fickparkera, men det verkar inte vara något man prioriterar här.
En av de första sakerna som slår en här är att man inte ser en enda gammal bil, och att de flesta är bensinslukande monster. Så blir det förstås när bilarna är billiga i inköp och bensinen nästan gratis. Vi tankade vår bil igår efter att varningslampan för bensinen började blinka. Full tank, inklusive lite dricks till killen som tankade(!) kostade ungefär hundra svenska kronor. Inte direkt ett incitament att skaffa miljöbil. Parkeringen i centrum kostar mellan fyra och fem kronor per timme, eller femton kronor för ett dygn. Man kan lugnt säga att bilen är kung här.

Igår tänkte vi också åka på en kamelfestival som hålls varje år. Det lät som ett roligt evenemang. I lokaltidningen hittade vi en vägbeskrivning som var lika glasklar som den var totalt felaktig. Enligt den skulle det vara c:a 45 km till den angivna platsen. Efter drygt 60 km utan en enda skylt gav vi upp och vände hemåt. En extra koll på kartan visade att det verkliga avståndet var över 170 km. Så det blev inga kameler.

Snopet!

Samma lokaltidning som gav vägbeskrivningen till kamelfestivalen skrev också om julmarknaden som idag skulle hållas på Emirates Palace, ett av stadens finaste hotell. Eftersom vi inte lärt oss något av gårdagen, trodde vi förstås på tidningens beskrivning av en stämningsfull marknad som förde tankarna till Tyskland och Nordeuropa... Verkligheten - en konstgjord snögubbe, en julgran och ett pepparkakshus. Inte mycket till julmarknad. Däremot var det en upplevelse att se det helt fantastiskt lyxiga hotellet, där till och med uppfarten till entrén är gjord av marmor. Invändigt är taken förgyllda och den billigaste bakelsen i cafeterian kostar nittio kronor.

Vår lilla bil gjorde ett ganska komiskt intryck i garaget bland ett flertal Rolls-Royce, Porsche, BMW mm.

Ökenvandring

Oj, vad tiden går fort. En hel vecka har passerat redan. Julen står för dörren, men det är inte det vi tänker mest på, om man säger så. Förra julen firades ju i värmen på stranden, och det lär väl bli något liknande i år.
Första veckan i Abu Dhabi har varit omtumlande och händelserik. Mest handlar allt om att anpassa sig till en helt ny kultur och att gå igenom den enorma mängd pappersarbete som fortfarande återstår innan vi är helt etablerade. Först skall jag få mitt arbetstillstånd klart, så att resten av familjen också kan få uppehållstillstånd. Sedan skall alla få nationellt ID-kort, sjukförsäkringskort och körkort (kanske inte Viggo). Varje papper skall stämplas minst sju gånger, på olika kontor utspridda runt staden. På varje ställe lämnas passfoton, kopior på andra (stämplade) papper, fingeravtryck, blodprover och så vidare. Ingen tycks bli stressad av köer med hundratals människor som väntar på sin tur. Allt tar sin tid, men till slut brukar det bli bra.
Som tur är får vi mycket hjälp, inte minst av den underbara familjen al-Ayoubi.
Häromdagen tog de med oss ut i öknen någon timmes bilresa härifrån, där vi tillbringade några timmar med att leka i sanddynerna, titta på solnedgången, grilla och ha det skönt. En något annorlunda upplevelse för oss nordbor.

I natt kom Emma, hon skall vara här hos oss i tre veckor. För att hämta henne på flygplatsen hyrde vi en bil. De flesta här har fyrhjulsdrivna monster, typ Toyota Landcruiser, Nissan Patrol mm. Vår bil är en...Mazda 2 - kanske Abu Dhabis minsta bil.  Det gäller att hålla sig undan. 

Eftersom det är fredag idag är det väldigt lugnt på stan. Fredagen är den stora helgdagen här, som vår söndag ungefär. Många affärer är stängda på förmiddagen och öppnar vid femtiden. Vi tänkte ta en promenad och titta i de affärer som är öppna.

Mer uppdatering en annan dag. 

Mycket nytt - och lite som hemma.

Med trettio timmars framförhållning fick vi alltså veta på onsdagsmorgonen att vi skulle flyga till Abu Dhabi på torsdagen. Tur att vi redan packat väskorna. Flyttfirman kom nämligen och började tömma vårt hus samma dag. Det var alltså i sista sekunden som vi kom iväg till slut.

Något omskakade av de snabba vändningarna satte vi oss så i en taxi för att åka till Arlanda. Där väntade den första nya upplevelsen - en Boeing 787 'Dreamliner' och tre platser i business class. Det hade inte gjort något om resan varit lite längre...

Och för den som undrar hade Viggo valt kläder själv.

Ungefär sex timmar senare mellanlandade vi i Doha, där Qatar Airways har en särskild terminal för sina business och första klass-resenärer. Det var ett väldigt kort stopp, så vi hann varken utnyttja spat eller den lyxiga restaurangen. 

En kort flygning senare landade vi strax efter klockan två på natten i Abu Dhabi. Den andra nya upplevelsen var att mötas vid planet av en särskilt utsedd assistent i röd jacka som snabbt lotsade oss förbi inpasseringskontroller, visumstämpling med mera och ut till vår väntande chaufför. Han körde oss, och vår enorma mängd bagage, till hotellet där vi skall bo nu i början. Sjukhuset står för boende under de första tre månaderna, en slags provanställning. Efter det får vi själva hitta ett hus att hyra. Vi skall dock försöka skynda på processen lite. Det är inte helt optimalt att bo mitt i stan med ett barn som gillar att springa omkring. Dessutom är det ganska långt till sjukhuset och till skolan som vi tror att Viggo skall gå i.

Efter bara ett par timmars sömn var det dags att gå upp för att äta frukost. Sedan en snabb visit på ett av stadens många köpcentra för att skaffa SIM-kort till mobilerna. Viggo fick också hälsa på tomten och lämna sin önskelista.

Därefter åkte vi till Ikea(!), som ser precis ut som alla andra Ikea-varuhus vi varit på tidigare. Viggo fick köttbullar till lunch i restaurangen. Sedan träffade vi en grupp svenskar med barn i skolan här. Tillsammans med svenska ambassadörens fru hade de ordnat ett luciatåg för de anställda på varuhuset. Sanna hade köpt en fin tomtedräkt till Viggo, men han var lite för blyg för att vara med. Det var i alla fall lite annorlunda att uppleva lucia när det var närmare trettio grader varmt och rejält fuktigt i luften. Som hemma, men ändå inte.

Efter luciafirandet åkte vi med Nina som gav oss en liten rundtur i omgivningen och sedan tog med oss hem till henne och Fawzi. Viggo och Ayman, deras son, fann varandra och verkade ha väldigt roligt tillsammans. Vi lärde oss en hel del om hur det är att starta ett liv i Abu Dhabi. Viktigast verkar vara tålamod. Vårt har redan blivit prövat ordentligt innan vi kom hit, så värre kan det nog inte bli. Eller?

På kvällen följde vi med hem till ambassadörens residens för ett nytt luciatåg, mingel med andra svenskar och buffé med köttbullar och skinkmacka.

Väldigt trötta men nöjda med dagen var det sedan dags att återvända till hotellet för att sova lite.

Nya äventyr väntar imorgon. Skrev jag att det är trettio grader varmt? Mitt i vintern.

En ny fas!

Det har varit väldigt tyst här på bloggen sedan i juli. Vi har varit hemma i Eskilstuna och förberett vårt nästa äventyr. Efter en helt ofattbar mängd byråkrati blev det äntligen klart. Vi flyttar till Abu Dhabi!
Vår framförhållning mellan klartecken och flygets avgång: 30 timmar! Det är lite svettigt nu.

I Abu Dhabi skall Anders jobba på Mafraq Hospital:

Mer info när vi landat. Nu skall vi packa.

The adventure ends…or does it?

This post is written in English for the benefit of all our Kiwi friends.

I have just finished checking in and passing through security at Auckland airport. All that remains before I get to see and hold my family again is about 30 hours on an airplane. 

To sum up the last year in a short post isn’t easy. It has been a truly wonderful experience. We have learned so many things about ourselves and each other. The hospitality and love that we have experienced is unbelievable. We have done many things, but the lasting memory is of all the wonderful people we have met. Thank you all our wonderful Kiwi friends!

A few things that we have learned:

• Time is the most valuable thing we have.
• If someone invites you over and asks you to bring a plate, it is not because they are out of plates. You should put something on the plate for others to eat. Since almost everyone else will bring sweets or cake, it is a good idea to bring actual food. This is especially true for school events.
• Jandals and shorts are always appropriate attire, regardless of season and occasion.
• ”If you cut the beak of a Kiwi (bird), you get a Kiwi (fruit)” - Viggo Sillén, 5.

We still don’t know for certain where we will end up next, but we are absolutely sure that we want to return to Whakatane at some point in the not too distant future.

Until we meet again,

XOXOXOXO

The Sillen family

This is not the family, I know. No other photos available on this computer...

Snabbgenomgång

Det är minst sagt på tiden med ett nytt blogginlägg. Det senaste gjordes för fyra månader sedan, och givetvis har det hänt en hel del här på andra sidan jorden. Sommaren har passerat, och vi är nu en bra bit in på hösten. Det innebär lite lägre temperaturer och lite mer ostadigt väder. I natt hade vi ett riktigt åskväder med kraftigt regn som gjorde det svårt att sova under plåttaket. Men på det hela taget är klimatet fortfarande rätt behagligt och vattentemperaturen är närmare tjugo grader. 

Den största skillnaden mot tidigare är nog att det börjar kännas så 'normalt' att bo här att vi inte tänker så mycket på vilket äventyr vi är på - det är därför vi inte bloggat så mycket på sistone.

Här kommer i alla fall några bilder som är tagna sedan sist:

Det första temat är förstås vatten.

Viggo solar

Delfiner vid vår båt under en fisketur

Viggo och pappa kör båt

En liten hammarhaj som vi fångade på långrev från stranden. Den fick simma tillbaka hem igen.

Tre späckhuggare som simmade förbi alldeles utanför huset

Sanna surfar...

...bättre än...

...vissa andra i familjen.

Men jag är nöjd med att kunna stå upp i alla fall!

I mars kom pappa/farfar Sven på besök. Det firade vi med att hyra en husbil och åka på en liten turné på nordön.

Första fikapausen, vid Lake Rotoma

På besök i Napier, där husen efter en stadsbrand byggts upp i enhetlig Art Deco-stil. Här den gamla brandstationen.

En vingård i närheten av en av våra övernattningsplatser. Där åt vi en helt fantastisk middag med tillhörande viner.

Nu blev ni allt hungriga, va?

Craters of the Moon - ett område med hög geotermisk aktivitet. Det ryker och pyser ur marken överallt. Doften av ruttna ägg kan man dock klara sig utan.

Fritid har vi ju rätt gott om, och vi försöker använda den till att röra på oss. Man gör ju vad man kan...

'

Vi har flyttat också. Vårt gamla hus låg lite för långt från stan, och dessutom var det till salu med återkommande visningar och den osäkerhet som det medför. Efter lite letande hittade vi ett hus precis vid stranden och minst tio minuter närmare stan med bil - helt perfekt. Här skulle vi kunna bo för evigt.

Tyvärr börjar det här äventyret gå mot sitt slut. Sanna och barnen flyger hem i slutet av maj för att hinna gå på Ivans studentfirande. Min semester räckte inte till, så jag får stanna en månad till innan jag flyger hem. 

Det skall bli kul att träffa alla vänner igen, men det känns vemodigt att lämna detta underbara land. Någon gång hoppas vi komma tillbaka hit, men just nu är det andra äventyr som hägrar.