En dag på jobbet

Av de ungefär 400 eleverna på Ohope Beach School är minst 70 frånvarande pga sjukdom just nu. Tyvärr är vår lilla prins en av dem. Han har hög feber och är allmänt ynklig med värk i hela kroppen. Hoppas han blir bra snart så att han får komma tillbaka till skolan.

Idag har mamma Sanna bakat riktiga kanelbullar. Det var en härlig välkomnande doft att komma hem till. Kanske lite exotiskt här i Nya Zeeland. Nästan lika exotiskt som...

...lingonsylt! Idag kom budet med vår beställda sylt. Så nu gäller det bara att hitta den perfekta potatisen, sedan blir det köttbullar och potatismos!

Jag har en känsla av att åtminstone några som läser den här bloggen är intresserade av att veta lite mer om hur man jobbar som narkosläkare här i Nya Zeeland, så jag tänkte skriva lite om det. Övriga läsare får vänta till nästa inlägg för mer intressanta saker.

På sjukhuset här i Whakatane finns det för närvarande fem narkosläkare. Det finns en operationsavdelning med tre salar och en liten intensivvårdsavdelning med fem-sex platser som mest används till hjärtövervakning. Vi kallas bara till IVA som konsulter, t.ex. för att sätta artärnål eller stabilisera inför transport.

Själva arbetsveckan är indelad i sessioner. Varje session är fem timmar, eller en halv dag, lång. Det finns alltså teoretiskt tio sessioner på en vecka. Eftersom arbetsveckan här är fyrtio timmar jobbar man åtta sessioner, vilket innebär att man alltid har två halvdagar ledigt i veckan (oftast en hel dag). De övriga åtta sessionerna gör man något av följande:

• Ett pass på operationssal, en sk lista (operationsprogram)
• Tar emot på preoperativa mottagningen, där man träffar patienter (förhoppningsvis sina egna) inför kommande operation.
• Är dagjour och tar hand om konsultuppdrag och akuta operationer
• Har icke-klinisk tjänstgöring - ett annat ord för ledighet. I verkligheten är man alltså ledig en och en halv dag under en normal arbetsvecka... Allt utöver tre och en halv dag per vecka räknas som övertid.

När jag har en "lista" börjar dagen med att jag träffar patienterna som kommer till sjukhuset tidigt på morgonen. Jag stämmer av att patienten blivit informerad om anestesimetoden och att han/hon skrivit på ett medgivande där detta framgår. Ingen patient kommer in på operationsavdelningen utan att ha gett sitt skriftliga medgivande till både själva ingreppet och till anestesin.

Därefter går jag till min sal och förbereder för första patienten. Som narkosläkare drar man upp sina egna läkemedel och kontrollerar att allt finns på plats. Man har dock stor hjälp av en "anaesthesia technician" som alltid finns närvarande. En "tech" har gedigen utbildning inom anestesiområdet men är inte behörig att administrera läkemedel eller att ensam övervaka en patient under anestesi. 

När patienten kommer hjälps vi åt med att koppla upp, sätta nål och positionera patienten. Jag sprutar sedan läkemedel medan min "tech" håller mask. När alla läkemedel är givna är det egentligen meningen att jag skall ta över luftvägen, men de flesta "techs" är fullt kapabla att intubera eller sätta ner en larynxmask. 

All dokumentation görs av narkosläkaren, liksom alla inställningar av narkosapparaten, administration av läkemedel mm. 

Det är ett väldigt tydligt lagarbete runt patienten där alla är delaktiga, inklusive operatören. Allt känns väldigt effektivt och smidigt och som regel leder det till att operationsprogrammet är avklarat i god tid och alla kan gå hem. Jag brukar gå förbi avdelningen och titta till mina patienter innan jag lämnar sjukhuset. Oavsett anestesiform stannar patienterna bara på uppvakningsavdelningen i max en timme, oftast betydligt mindre. Det är också helt accepterat att köra in patienten på UVA med larynxmasken kvar, bara han/hon andas själv.

Skillnaderna mot arbetet i Sverige är inte jättestora, men det är väldigt kul att vara mer påtagligt delaktig i arbetet runt patienten. Överlag känns allting väldigt smidigt och lättarbetat. Givetvis beror det på att det är en liten enhet. Den enda lilla nackdelen är väl att man nästan aldrig träffar sina kollegor, eftersom de sitter på sina egna salar. Men vad gör väl det när man får dricka kaffe inne på operationssalen?

Notera kaffekoppen på kommoden! Knäplastik pågår på andra sidan skynket.

Värme

Vi har ju skrivit en del om hur kallt det är här i huset på nätterna. Det blir lite bättre när det är mulet, men klara nätter sjunker temperaturen inomhus till under tio grader...brrr. Då är det tur att det finns en öppen spis bredvid matplatsen.

Igår skaffade vi också elektriska filtar att ha i sängarna på natten. Det gjorde verkligen susen. Nu behöver man inte längre sova i underställ.

Den största värmen vi upplevt var dock mänsklig. I går kväll knackade det plötsligt på dörren. Utanför stod en man som vi träffat som hastigast på Emmas tennisträning i fredags (hans dotter tränar i samma grupp). Han hade med sig en pickup lastad med prima brasved som han skänkte till oss för att vi inte skulle behöva frysa. Det går knappt att hitta ord för att beskriva hur tacksam man blir av sådan omtanke. Värme, som sagt.

Annars har vi det helt fantastiskt. Vädret är lite växlande, men för det mesta hinner vi vara ute åtminstone lite varje dag. Stränderna här omkring är verkligen vackra, och det lär inte bli sämre till sommaren.

Idag fick Viggo sin cykel. Nu behöver vi bara skaffa hjälm, sedan skall vi ut och köra i mountainbikeparken.

Emma skriver

Hey! Emma's in the house! Nej men nu är det Emma som skriver. Jag har ju börjat skolan här i Whakatane, Trident High School. Allting har gått jättebra och jag har skaffat massa nya vänner. 

Personerna här i Nya Zeeland är inte alls som personer i Sverige, det är svårt att förklara men det finns många som är jättesnälla och trevliga.

Jag har sovit över hos en kompis inatt, eller sovit och sovit vet jag inte..(hoppas inte mamma ser detta). Skolan är nästan som i high school filmerna, fast kanske inte lika mycket drama. Jag gillar skolan, lärarna är bra och vi har inte jättemycket läxor. 

Vi har varit här i Nya Zeeland 17 dagar nu och det känns verkligen som om vi har varit här i en evighet. Fast det är positivt, jag gillar det verkligen, även om det är lite kallt i huset och så. 

Det är så fint här, jag menar utsikten från mitt rum är helt otrolig, och när man går nere på stranden och bara tänker... "varför slösade jag tid på att vara i Sverige, när jag kunde spenderat tid här". Det är så roligt att jag får göra detta äventyr, det är verkligen inte många som får den möjligheten men jag fick den och det är jag tacksam över.

Men ingenting av det här skulle ha hänt om det inte vore för Anders, så det är verkligen Anders jag ska tacka för att ha gett mig chansen att få uppleva allt detta.

Jag längtar tills sommaren kommer och jag kan ha endast shorts och ett linne på mig och bara ligga och njuta på stranden! Och surfa förstås.. fast jag håller mig nog mest på stranden, med kameran och vänner!

Jaja, nu måste jag plugga, hoppas jag inte förstörde bloggen med min dåliga "skriv svenska". Förlåt om jag gjorde det och jag lovar att bara skriva inlägg IBLAND.

HEJDÅ SVERIGE! :D

Viggos första Haka!

Idag tog jag den lilla blå Bayhopper-bussen till jobbet och sedan sprang jag hem. Så nu har jag både åkt bil, cyklat och sprungit till/från jobbet.

Den här veckan är Maorivecka i Viggos skola. Det betyder bland annat att barnen får lära sig om Maorikulturen och även språket Maori. Lite tufft förstås att lära sig två nya språk samtidigt, så det kanske inte var den bästa veckan för Viggo att börja. Det verkar trots allt gå ganska bra.
Dagens första uppgift var att baka bröd enligt gammalt Maorirecept. "Jättegott" enligt Viggo.

Sedan fick barnen lära sig Haka - ett slags krigsdans som gjorts berömd av All Blacks - Nya Zeelands rugbylandslag.

En viktig komponent i Haka tycks vara att räcka ut tungan, så Viggo är en ren naturbegåvning.

Några bilder från träningen. Notera att de flesta har shorts och att alla är barfota - mitt i vintern!

När vi sedan var i sportaffären för att köpa tennisskor till Emma fick Viggo en All Blacks-affisch av affärsinnehavaren. Den sitter nu på hedersplats i Viggos rum. Dags att anmäla honom till rugbyträning tror jag. Hans farbror lär ju i alla fall bli glad...

Lite av varje

Nu har det slutat regna igen här i Whakatane. Det var ganska ordentligt blött ett par dagar, men nu verkar det bli bättre igen.

Idag var Viggo ensam i skolan för första gången. Pappa följde med och stannade till strax före "morning tea", och sedan kom mamma till klassen vid lunchtid. Det gick jättebra och Viggo var jätteglad över sin prestation. Efter skolan väntade fotbollsträning med Ohopes fotbollslag innan det blev dags för bad, kvällsmat och läxor.

Vi fortsätter att förundras över hur otroligt snälla och hjälpsamma alla är här. Idag kom en av mammorna i klassen fram och berättade att hon kunde ordna en jättefin begagnad cykel åt Viggo nästan gratis. Precis vad vi behöver. Viggo kommer att bli jätteglad. Det är visserligen lite för långt att cykla till skolan, men det finns ju andra saker att göra med en cykel.

Det är vanligt med olika insamlingar och välgörenhetsaktiviteter här. Skolan i Ohope behöver pengar till en ny pool, så därför anordnar man en bal. Temat är Titanic, så det gäller att klä sig passande.

Viggos första skoldag!

Idag var det dags för Viggos första dag på Ohope Beach School - känn på det namnet!

Det var spännande att packa sin skolväska med lunchlåda och gå till skolan.

Mamma får vara med nu i början för att hjälpa till med språket. Dagen började med samling där rektorn talade till barnen och informerade om lite av varje. Till mammas förvåning satt Viggo stilla och lyssnade hela tiden, språket till trots. Det sjöngs också några sånger på samlingen.

Efter samlingen gick barnen till sina respektive klassrum. Viggos lärare heter Mrs Walker.

Klassen är ganska liten ännu, men den kommer att växa under året, allteftersom nya femåringar tillkommer. Här börjar man nämligen skolan på sin femte födelsedag, inte på något fast datum en gång per år. Vill man kan man vänta tills man fyller sex år, så klassen kan växa en bit in på nästa år också.

I klassrummet blandas pedagogisk lek med mer regelrätt undervisning. Dagens mattelektion (!) handlade om bråk. Barnen fick lära sig att dela med två och fyra genom att bl.a. vika ett papper. Det övades också på läsning, och Viggos första läxa var att läsa några sidor i en engelsk bok. Mamma och pappa är riktigt imponerade av hur bra det går. Viggo själv verkar också tycka att det är jätteroligt och han känner sig duktig när han får visa vad han kan.

När det är dags att gå ut, t.ex. för att gå på toaletten, så tar man inte på sig skorna - man tar av sig strumporna. Barfota är det som gäller här i Kiwilandet. Skolgården är också ganska fantastisk med stora öppna ytor och lekplatser. På kullarna ovanför går hundratals får och betar. Lite exotiskt för Viggo, inte så exotiskt för Nya Zeeländarna, förmodligen.

Det har även varit en stor dag för Emma i skolan. På morgonsamlingen förärades hon med en lapp som förkunnade att hon uppvisat "excellence" i skolarbetet. Inte illa efter bara en vecka! Vi är förstås väldigt stolta.

Som synes på bilderna har det varit en regnig dag här i Ohope idag. Det blir ett par sådana dagar till enligt prognosen, men sedan blir det bättre igen.

Regn och annat vatten

En lite mulen natt hade i alla fall det goda med sig att huset inte var lika kallt när vi vaknade i morse. Sanna gjorde debut på ett av stadens gym. Själva passet var bra, men lite konstigt med heltäckningsmatta på golvet i träningslokalen...

Vi tänkte ge oss ner till stranden och ta vårt första dopp i Stilla Havet, men det blev lite ändrade planer. Familjen von Sicard (en annan svensk familj här i Ohope) tog med oss på en liten biltur till Tarawera Falls. Det är ett vattenfall mitt ute i skogen en bit härifrån. Vattnet i forsen nedanför är turkosblått och nästan löjligt klart. Dock lite för kallt för ett dopp.

För kallt är det dock inte i Kawerau hot pools - ett utomhusbad som värms helt och hållet av de varma källor som finns i området. En lätt svaveldoft får man räkna med när man badar i 45-gradigt vatten.

Trots ett strilande regn var det riktigt skönt. Det lär blir fler turer dit. Tack till familjen von Sicard för turen.

På kvällen var vi bjudna till våra grannar på middag. Precis som alla andra vi träffat här är de hjärtliga och välkomnande och vi hade en väldigt trevlig kväll. Vi har lovat att bjuda på svenska köttbullar när vi ses nästa gång. Det svåra blir att hitta en lämplig ersättning till lingonsylt...

Fotboll och löpning

I onsdags gjorde Viggo debut i Ohopes fotbollslag, och idag var det dags igen. På lördagar samlas alla stadens fotbollslag på en stor gräsyta för att träna och spela korta vänskapsmatcher. Viggos lag har blåvita färger.

Det är ganska fascinerande att han verkar svara bättre på tränarens anvisningar här än hemma i Sverige, trots att han inte förstår engelska... Kanske är det för att tränaren här bjuder på godis efter träningen.

För oss vuxna fanns det kaffe att köpa i bakluckan på en skåpbil. Ingen pumptermos där inte - utan en riktig espressomaskin som gjorde superbt kaffe. Men vad väntar man sig med det här namnet:

Vägen hem gick med bil för resten av familjen medan jag klev av och sprang hem längs en av de historiska vandringslederna som finns mellan Whakatane och Ohope. Vackert så det förslår, men väldigt kuperat och krävande. 

En sträcka kan man bara passera vid lågvatten, eftersom den annars kräver att man vadar flera hundra meter.

De sista sju kilometrarna är flack löpning längs "vår" strand - Ohope beach. Härligt med Stilla Havet brusande vid sidan hela vägen hem.

Sanna hann också med en löprunda innan vi avrundade med lite lördagsmys på hederligt svenskt maner - tacos och Scrabble.

Djungelpromenad och skolbesök

I natt var jag jour för första gången här i Nya Zeeland. Det var lugnt och stilla hela natten ända till klockan kvart i åtta i morse, när vi satt och åt frukost. Då ringde telefonen och man ville att jag skulle komma in så snart som möjligt. Det tar ungefär tjugo minuter att köra (lagligt) till sjukhuset och jag visste att minst två kollegor skulle komma dit före mig, eftersom de med stor sannolikhet redan var på väg till jobbet. Mycket riktigt var jag tvåa på plats och kunde åka hem igen efter några minuter.

Sanna var i morse på fika med ett av traktens tjejgäng. De träffas varje fredag och fikar och går sedan ner till stranden för att surfa. Så nu är det bara att skaffa våtdräkt och börja öva.

Sedan var vi på Ohope Beach School och träffade Viggos nya klass och lärare. Han skall börja där på måndag. Vi har köpt skolväska, lunchbox och en enorm bunt med papper, pennor och annat skrivmateriel. Man står för allt sådant själv här - själva undervisningen är dock gratis. Skolan är verkligen jättefin med stora öppna ytor och mycket utomhusaktiviteter. Det känns bara lite konstigt att vår lilla kille skall börja skolan redan. Han verkar dock tycka att det är spännande.

Vi passade på att utforska lite av våra omgivningar idag.

Man fick inte ta med sig hundar dit, för då kunde det gå illa...

Några Kiwifåglar såg vi inte, troligen mest på grund av att Viggo pratade oavbrutet under hela vandringen. Det var väldigt vackert inne i skogen i alla fall, och vi fick en rejäl promenad.

Emma hade med sig en kompis hem från skolan idag som skall sova över. Vi hade planerat att göra egna pizzor, men jag är inte riktigt kompis med torrjäst (färsk jäst verkar inte finnas här). Det fick bli en nödlösning - pizza på sconesdeg - men det smakade bra i alla fall.

Eftersom Emma inte tagit sig an utmaningen så kommer bilden här:

Ha ha!

Livet rullar på...

...och börjar åtminstone delvis ta form här i Whakatane och Ohope.

På jobbet har jag nu gjort två heldagar på operation. Skillnaderna mot hemma är egentligen inte så stora när det gäller det medicinska. I stort sett samma läkemedel och utrustning, och man är van vid att ha nya narkosläkare så flexibiliteten är stor.
På lunchen idag plockade plötsligt en av killarna fram en gitarr och drog en Maorisk välkomstsång tillägnad mig. En helt vanlig onsdag i Whakatane.

Igår var Sanna och Viggo på vårt närliggande play center, ett slags blandning mellan öppen förskola och föräldrakooperativ. Viggo tyckte det var jättekul ända tills han sprang in i en planka och började blöda näsblod. Det fanns i alla fall mycket att göra.

Det är fortfarande väldigt kallt om nätterna, även inomhus, men dagarna är vackra.

För att inte lämna Sanna ensam utan bil på dagarna har jag nu köpt en cykel för att ta mig fram och tillbaka till jobbet. Det blir bra träning - 15 km enkel väg samt 300 meters stigning. Men nedförsbacken är skön.

Första dagen på jobbet

Idag var det dags för min första arbetsdag. Sekreteraren som tog hand om introduktionen tyckte att det räckte om jag kom vid halv nio.
Den första kontrasten mot Sverige och Mälarsjukhuset kom genast. Jag hittade inte personalparkeringen, så jag ställde mig på besöksparkeringen så länge. När jag frågade vart jag skulle flytta bilen fick jag till svar att det behövdes inte alls. "Men parkeringsvakterna då?", frågade jag. "Äsch. De är inte så noga. I värsta fall får man en grön lapp på vindrutan där det står att man inte skall göra om det." Kanske något för Securitas att ta efter.
Sedan följde en rundvandring på sjukhusets samtliga, eller mer korrekt båda, avdelningar. Alla var väldigt glada och trevliga trots att det var måndag morgon. Vi passerade också säkerhetsavdelningen, som bestod av en gladlynt kvinna bakom ett skrivbord, för att ordna ID-foto åt mig. Hon hängde en blå duk över sin kontorsdörr och ställde upp mig framför den. På grund av den inte helt försumbara längdskillnaden mellan oss fick jag stå med knäna ganska ordentligt böjda medan hon letade efter rätt reglage på kameran. Förhoppningsvis syns det inte för mycket på bilden:

Efter det blev det lite obligatorisk dataundervisning. Man använder ett datasystem för att läsa inskrivningsanteckningar, epikriser, lab och röntgen. Mycket av anteckningarna görs dock för hand med papper och penna. Så även anestesianteckningar. Tur att man har en lättläst och tydlig handstil...

På eftermiddagen fick jag en kort rundvandring på operationsavdelningen och hälsade på personalen. Till min glädje visade det sig att jag kände igen all utrustning sedan tidigare (för de invigda: Datex ADU, Philips, SonoSite, C-Mac).

Den största chocken var schemat. I morgon heldag på operation, redan på torsdag dygnsjour. Introduktion?

Väder

Idag har det varit ganska rejält regnigt och blåsigt. Känns ungefär som Sverige veckorna innan vi åkte. Vi har hunnit med att handla lite mer saker till huset och lite nya leksaker till Viggo. Emma har jobbat lite med att fräscha upp sina mattekunskaper inför skolstarten imorgon.

Att handla mat i Nya Zeeland är ett rent nöje. Vi har hunnit prova alla de tre stora mataffärerna i stan. Idag tog vi en tur till Pak'n Save, som skall vara ett billighetsalternativ. Det kan man inte tro när man ser den här grönsaksdisken. Allt är odlat i Nya Zeeland och av jättefin kvalitet.

På eftermiddagen tog jag, Sanna och Viggo en promenad ner till stranden i regnet. Det var ganska mäktigt att se vågorna rulla in. Viggo var lite försiktig i början men blev sen mer och mer våghalsig ända tills han ramlade i och badade med alla kläderna på. Så han blev först med att bada i Stilla Havet.

Igår natt gungade huset till av en liten jordbävning. En ny upplevelse för oss, men sannolikt vardagsmat för Nya Zeeländarna. Viggo tyckte det var ganska kul att sängen skakade. Emma märkte ingenting.

Imorgon börjar vardagen.