Ut ur mörkret

Nu har vi äntligen skaffat förbindelse till omvärlden så vi kan meddela att vi kommit fram till andra sidan jorden. Man kan konstatera att mobiltelefoni och bredbandsanslutningar haltar lite här jämfört med Sverige. Kort sammanfattat kan man säga att det mesta är knappt hälften så bra men kostar minst dubbelt så mycket. Mobilsamtal är så dyra här att nästan ingen ringer, man skickar SMS i stället. Det är tur att det finns Skype...

Vi har precis gått och lagt oss för att sova vår tredje natt i huset som vi hyr. Det är verkligen helt otroligt fint, till och med finare än vi trodde när vi såg bilderna tidigare. Alla har fått var sitt stort rum med sköna sängar, köket är underbart och hela undervåningen består av stora sällskapsytor. Men som vanligt är det läget som mest definierar huset, och det kunde knappast vara bättre. Det är ju inte så dumt att ha den här utsikten från sovrummet:

Eller från frukostbordet:

Vädret har varit ganska bra sedan vi kom. Temperaturen på dagarna är uppåt femton grader, men på natten är det betydligt kallare. Vi fryser ganska mycket, även inomhus, eftersom huset i stort sett saknar isolering. Värme finns bara i köket och i två av badrummen. I övrigt får man förlita sig på flyttbara elkaminer som man placerar där man tycker att de behövs. Man kan ju i sammanhanget nämna att Nya Zeeländarna själva går klädda i shorts, linne och går omkring barfota medan vi klär oss i underställ och två tröjor när vi skall gå ut...eller sova.

I går var vi och träffade den ansvariga för årskurs nio på Trident High School, där Emma skall börja på måndag. Skolan verkar jättebra och Emma är förväntansfull.  Mer om detta i kommande inlägg från Emma. Hon får chansen att själv visa en bild på sin skoluniform, annars gör jag det i nästa inlägg :-)

Viggo kan också få börja i skolan här. Kiwibarnen kan börja skolan på sin femte födelsedag, men kan vänta tills de fyller sex. Vi tänkte pröva ett par tillfällen på vårt lokala Play Centre (ungefär en blandning av öppen förskola och föräldrakooperativ), så han får vänja sig vid språket först. Det blir också ett bra tillfälle för Sanna att träffa andra föräldrar och utöka vårt sociala nätverk. 

Rent allmänt kan sägas att det är oerhört lätt att lära känna människor här. Alla är öppna och intresserade. Man kan inleda en konversation med expediten i snabbköpet, bordsgrannarna på restaurangen eller bara någon man möter på stan. Inte sällan slutar det med att man byter telefonnummer och gör upp om att ses någon gång snart.

Det har varit en väldigt hektisk vecka, men också väldigt spännande. Nu ser vi fram emot att landa lite mer och hitta lite rutiner i vardagen. Sedan kan vi verkligen börja utforska vår omgivningar.